Christinaajohansson

Det handlar ju om konsten att släppa taget.
Man lär sig av felstegan, mindre av de rätta valen.
Min rock tynger mig dags att hänga av den.
Jag vill leva, göra nått nu, har tid att vänta i graven.
Handlar om att bryta banor och inte slösa tid
och det är så höglöst av mig så jag ödslar ingen tid.
Ibland så rädd så det är knappt jag lever.
Men resan har inget fast pris, det går på taxametern.
Färdas med tiden som är livets fortskaffningsmedel.
Jag ser inte varför jag ska sakta ner det.
Ett steg framåt, två steg bak, inget fel med det.
Då har jag trots allt tagit tre steg.
Man har sitt öde kvar.
Men oftast är man nog en feg jävel som söker sig tillbaks.
När du inte längre har någon chans att vända
och tappat taget om ditt trygga gamla liv.
Det är först då som saker börjar hända,
då kan du börja skönja nya perspektik.
men jag tycks stå kvar vid samma hållplats.
Men de säger till mig att förändring är något konstant.
Konsten att släppa taget...
Släppa taget, det är väl ingen konst alls?